Varje förälders mardröm är väl att barnen inte ska vilja gå till skolan. Anledningarna kan vara många och alla är de egentligen lika sorgliga. Som förälder oroar man sig alltid och kan ofta känna sig handfallen i dessa situationer och får man inte ett bra stöd från skolan så är läget ganska tufft.

Så varför vill ditt barn inte gå i skolan och vad kan du göra åt det? Vad kan du begära från skolan?

Det är oerhört viktigt att reagera snabbt när barnet inte vill gå till skolan. Du ska som förälder vara noga med att aldrig sjukanmäla ditt barn om h*n inte är sjuk. Genom att sjukanmäla ditt barn godkänner du också frånvaron och signalerar att det är okej att utebli från saker bara för att man inte vill/har lust. Försök om möjligt att se mönster i ditt barns ovilja att gå till skolan. Är det kanske så att h*n alltid vill vara hemma på torsdagar? Kan det vara så att det är en viss lektion som ligger just denna dag? Många hemmasittare har börjat stanna hemma de dagar de har skolgymnastik - viktigt observandum.

Om du inte kan se något mönster alls och känner dig osäker skulle jag råda dig att ta kontakt med skolan. Här är det viktigt att hitta en person du som förälder kan känna förtroende för. Om ditt barns handledare/mentor/klasslärare inte känns rätt skulle jag föreslå att du direkt kontaktar rektor på skolan och ser om ni tillsammans kan hitta en sådan person. Var noga med att inte låta skolan nonchalera problemet - en skola handskas med hundratals elever men du har bara ett barn (ja, eller kanske fler, men du förstår min poäng). DU är den som kan ditt barn bäst och din magkänsla måste respekteras.

Om du tillsammans med skolan kan utesluta problem med kamrater (mobbing eller annan form av trakasserier) bör ni börja titta mer direkt på ditt barn. Kan det t.ex handla om för höga krav på sig själv? Många tonåringar idag lever under hård press och de krav de ställer på sig själva är i många fall orimligt höga. Var inte rädd för att be om professionell hjälp. Har din skola en kurator? Utnyttja henne/honom. Men än en gång, känner du inte förtroende så gå vidare, be om att få en BUP-kontakt. Du måste omge dig av människor som vet vad de pysslar med.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/skolv%E4gran" rel="tag">skolvägran</a>, <a href="http://bloggar.se/om/hemmasittare" rel="tag">hemmasittare</a>

"Man kan se hurdan kvinnan är på hur ren hennes spis är".

Jo, så är det absolut. I så fall är jag just nu en helt värdelös kvinna. Jag stekte pannkakor tillsammans med en minst sagt vild sjuåring igår och sket fullständigt i att städa köket efteråt. Jag var nöjd nog med att jag lyckades få igång en diskmaskin.. Efter maten körde jag vild tenniskinnect mot samma sjuåring (jag vann!!!) - alltså en helt perfekt kväll. Men så är det ändå något inne i mig som gnager när jag vet att spisen är smutsig. Jag är helt övertygad om att min man idag inte en enda gång tänker på spisens smuts, eller på spisen överhuvudtaget. Så är det alltså min kvinnliga gen som får mig att tänka på spisen? Eller är jag lärd att kännna mig ansvarig för hemmet?

Jag ser mig själv som en mycket demokratisk person som tycker att jämställdhet mellan könen är en självklarhet utan att för dens skull vara naiv nog att tro att män och kvinnor är likadana, men när det gäller städningen i vårt hem finns ingen jämställdhet någonstans. Jag gör i stort sett allting och min man lever ett bekvämt liv. Detta innebär inte att han inte gör något. Om jag är sugen på cola light vid elva så åker han snällt och handlar.. Det innebär bara att han inte självmant gör någonting i hemmet. Vid en tillsägelse dammsuger han självklart och i ärlighetens namn ska sägas att han gör det betydligt bättre och mer noga än jag, men han skulle inte själv upptäcka att dammråttorna hotar vår existens eller att handfatet i badrummet är en sanitär olägenhet. När vi träffades trodde han på riktigt att ett par smutsiga kalsonger flyttade sig av sig själva från golvet till garderoben..sjävklart via tvättmaskinen. Så vems fel är då detta? Hans? Nä du, jag skyller detta på hans ömma moder som i åratal curlat honom att tro detta. Hans säng har bäddat sig själv och ingenstans har han tvingats ta ansvar för hemmet. Vid de sällsynta tillfällen att hon inte själv var hemma och servade hade hon givetvis instruerat hans syster om middagsmat och disk.
Nu inser jag att det är försent för min man. Han kommer aldrig bli en riktig vuxen när det gäller detta, men fan om jag tänker låta mina söner bli likadana. Nä nä! I mitt hem ska alla hjälpa till. Ska man äta middag måste man också duka och hjälpa till med disk. Oavsett om man är dotter eller son. Så min utmaning till er mammor. Sluta curla era söner och se för fan till att uppfostra män, inte gigantiska bäbisar!!

Läs även andra bloggares åsikter om män, städning, söner, jämställdhet

Jag har varit magsjuk. När jag säger magsjuk vill jag verligen poängtera att jag menar sjuk på riktigt. Alltså en riktig manflu. Vi pratar liggande på badrumsgolvet utan vilja att fortsätta leva.. Vi pratar smärta i magen och användning av ca 11 toarullar i timmen. Ja jisses vad sjuk jag varit. Som ett brev på posten blev såklart resten av familjen också sjuk. En efter en föll de, trots alla vitpepparkorn de tvingat i sig..

Det hela fick mig att än en gång fundera över respekt, eller snarare bristande respekt. Maginfluense smittar 48 timmar efter senaste toabesöket. Det är så länge viruset kan leva utanför kroppen. Men likt förbaskat går folk till jobben och skickar barnen till skola och dagis redan dagen efter. Ibland kan eleven tom stå riktigt nära och berätta om den jobbiga natten med kräkande.. eller hur han/hon fått stanna på väg till skolan oc kräkas. När man ringer hem till föräldrarna får man till svar att "jamen vill ju inte att Bosse ska missa skolan". Nämen för fan människa!! För det första snurrar inte världen kring dig och ditt barn och för det andra missar nog inte Bosse mer än han brukar för att han ändå inte gör det han ska i skolan!

Hur kommer det sig att vi har så lite respekt för varandra att vi inte kan minimera smittorisken genom att stanna hemma de 48 timmar som vi smittar?!

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/maginfluensa+respekt" rel="tag">maginfluensa respekt</a>

Läxor är väl en av de saker som kan få den mest balanserade familj att gå i bitar. Jag skulle egentligen kunna skriva ett långt blogginlägg om vad jag tycker om läxor. Det inlägget skulle förmodligen innehålla en hel del diskussion om hur inte många vuxna arbetar åtta timmar för att sedan gå hem och arbeta ytterligare minst två. För det är ju faktiskt det vi kräver av våra unga. De är i skolan mellan åtta och tre, och om de har utnyttjat skoldagen maximalt så har de bara två timmars arbete kvar när de kommer hem. Vi ska inte ens tänka på hur det ser ut för de barn och ungdomar som faktiskt inte orkar koncentrera sig maximalt i så många timmar. Vi får ju faktiskt inte glömma att våra barn inte alla är stöpta i samma form. Det som passar Pelle passar faktiskt inte Anna. Detta innebär ju givetvs att om undervisningen under dagen varit av sådan karaktär att Pelle fått ut massor av den, lärt sig så mycket att han knappt behöver träna mer hemma, så har den förmodligen runnit av Anna som vatten på en gås. Men detta inlägg ska inte handla om hur skoldagen bör läggas upp för att främja alla våra olika lärstilar, utan jag ska istället försöka ge dig som förälder praktiska råd hur du ska handskas med din tonårings läxor och bristande(?) motivation kring dessa.

För det första måste läxorna planeras in att ske under en viss tid. Du kan inte som förälder förvänta dig att ditt barn själv ska klara av att planera sin eftermiddag/kväll. Får h*n själv välja är förmodligen Facebook betydligt mer attraktivt än andragradsekvationer. Bestäm t.ex att läxor ska göras i köket medans middagen lagas. På det sättet finns du till hands vid eventuella frågor och det kanske till och med blir en lite halvtrevlig stund.

När läxorna ska göras ska du absolut inte låta ditt barn sitta med Facebook eller mobilen framme. Hur sjutton ska h*n kunna koncentrera sig på NO om h*n hela tiden avbryts av betydligt mer intressanta meddelanden från omvärlden. Hur fascinerande det än är med befolkningsmängd i södra Afrika kan det knappast konkurrera med att Tove och Kalle gjort slut.

BELÖNINGAR

Hur mycket gör du själv i ditt liv utan att få något för det? För dig som är vuxen kanske det räcker med belöningar som ligger framåt i tiden. Till exempel kanske du klarar att gå jobba extra för att kunna åka på den där fjällresan, men för din tonåring duger inte detta. Att veta att ett klarat prov --> bra betyg --> bra jobb --> snygg bil duger inte för en skoltrött femtonåring. De behöver snabba belöningar och kortsiktiga mål. Alltså.. om h*n räknar matte så att mattemålet denna vecka nås så får h*n gå på bio på lördagen/får extra speltid/får en slant beroende på vad h*n går igång på.

Jag ska avsluta med det viktigaste av allt.. ENGAGERA DIG!! Kom inte dragandes med att matten är så annorlunda nu eller att du inte kan ordklasserna. Det ingår faktiskt i föräldraskapet att finnas där under läxläsningen. Om du inte kan så får du väl lära dig. Om inte annat så tillsammans med ditt barn. Ni kan träna tillsammans och kanske blir det en extra sporre att kunna hånskratta åt mamma som tror att dataspel är ett verb.

Lycka till!

Jag var en sådan. En ung moder alltså. Jag blev gravid efter ett kort stormigt förhållande när jag precis fyllt tjugo. Nio månader senare föddes världens vackraste flicka.

När jag tittar på den danska TV-serien med detta namn förfäras jag. Visst förstår jag att meningen med programmet är att förskräcka mig, men jag låter mig likt förbaskat förskräckas.Att leva i den misär som de flesta av dessa unga mödrar och deras barn gör är heöt motbjudande. Jag kan inte för mitt liv förstå hur människor kan nedlåta sig till att låta sig framställas på det sätt som denna tv-serie gör. Jag menar, ungdom i sig är ju faktiskt ingen sjukdom. Man kan vara en ung mamma och göra alla de fel som just en ung mamma gör, men utan att för dens skull vara fullständigt hjärndöd. Låt mig ge ett par exempel så du förstår lite vad det är jag syftar på. I serien visas tydligt upp människor som helt fullständigt saknar ambitioner och mål i livet. Jag som ung mamma hade enorma drömmar och planer för min lilla familj och mig som person. Ja jisses, vi skulle erövra världen tillsammans, tillsammans i den lyckliga lilla kärnfamiljen med Volvo och villa. (Ingen hund dock eftersom jag är grymt hundrädd.)

Men tillbaka till ämnet.. Tjejerna och deras partners i de fall de har någon, saknar fullständigt livsglädje. De har ingen vilja att göra något annat på dagarna än röka och fixa socialbidrag. Ja du, det är nästan så jag känner för att använda det motbjudande ”det ska löna sig att arbeta” och dra in all världens socialbidrag när jag ser på tjejerna. En av flickorna uttryckte idag att hon itne ansåg sig hinna till skolan då hnn ju faktiskt skulle hämta på dagis på eftermiddagen. Tillåt mig hånle. Jag arbetar hundra procent, har tre barn och har perioder studerat parallellt med detta. Och jag har varken Rut eller Butler hemma. Gör detta mig till en övermänniska? Nä du..alla jag känner hinner till skolan/arbetet trots att de ska hämta på dagis.

Vidare då i serien. En av familjerna som ännu inte fått sitt barn är faktiskt ganska söta ihop. Man kan till och med se att de älskar varandra vilket i denna serie tillhör ovanligheterna.. Enda problemet med dem är att de har vissa problem med sin hygien. Då menar jag riktigt kraftiga sanitära problem. I förra avsnittet fick de börja med att göra sig av med hunden och katten, eftersom katten bodde i barnkammaren. Katten bodde i barnkammaren eftersom han inte var rumsren. Jag skojar inte när jag säger att hela golvet var fullt av kattbajs. I köket var det fullt av flugor och under hela avsnittet gick det unga gravida paret runt och rökte och diskuterade var de skulle börja med städningen. Jamen herregud!! Jag vet hur det är med andramänniskor, men för mig är det oerhört ångestframkallande att se så hopplöst handfallna människor. Suck.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/unga+m%F6drar+tv+5" rel="tag">unga mödrar tv 5</a>

Alla har väl hört kommentarer som "Ja, se lärare är ett släkte för sig".. Men är lärare verkligen ett släkte för sig? Jo, lika mycket som danskar är ett släkte för sig eller araber. Ogillar överhuvudtaget skarpt att människor buntas ihop i fack när de i vissa fall inte har mer gemensamt än just nationalitet eller yrkesval. Visst önskar vi alla att lärare faktiskt var ett släkte för sig. Alla vi föräldrar önskar nog att alla lärare förenades i en brinnande längtan efter att undervisa, att påverka och lära ut. Men låt mig genast göra dig besviken. Efter att ha arbetat med lärare i tjugo år vet jag med bestämdhet att det inte är så. Det finns olika sorters lärare och du har förmodligen drabbats av de festa under din egen skolgång eller dina  barns. Vissa tycker du om, andra avskyr du. Men gemensamt för alla dessa lärare är att du, i någon form och i någion utsträckning faktiskt är beroende av dem. Beroende av att de gör sitt jobb, på samma sätt som du är beroende av att din läkare ställer rätt diagnos, eller att din lokala matvarubutik inte säljer på dig ruttet kött. Så vilka sorters läraer finns det då, och än mer viktigt.. Hur ska du förhålla dig till alla dessa sorter för att hjälpa ditt barn på bästa sätt?`
Vi kan börja med konstnären.

Konstnären är den lärare som har gått på konstfack eller motsvarande och som i hemlighet (eller helt öppet) när en dröm om att bli 2000-talets Picasso. Konstnären brinner för sina målningar och terroriserar lärarrummet med allehanda broschyrer och utläggningar om utställningar så fort tillfälle ges. För konstnären är skolan ett sätt att betala räkningar. Lärare är ju underligt nog ett yrke där man kan arbeta utan formell behörighet (än så länge i alla fall..) och där man kan platsa direkt efter konstfack oavsett hur opedagogisk man är. Många av konstnärerna saknar fullständigt förmåga att handskas med både obstinata tonåringar och oroliga föräldrar. Ofta utmynnar samtalet med konstnären i en utläggning om individien och dennes rätt till eget val. Konstnären tycker att det viktigaste är att eleven hittar sig själv och läxor och uppgifter kommer långt ned på listan. För konstnären är det etiska däremot viktigt och den elev (eller förälder för all del) som uttrycker sig nedsättande om människor runt sig eller företeelser hamnar genast på konstnärens svarta lista. Har du väl hamnat på denna lista är det nästintill omöjligt att ta sig därifrån.

Efter denna kreativa lärartyp har vi dess motsats. Den "konsekvente" läraren var som barn den elev som satt längst fram i klassrummet och räckte upp handen. Den konsekvente läraren vägrar inse att alla barn och ungdomar inte är stöpta i exakt samma form. För den konsekvente läraren är alla olika diagnoser ett enda tramsande och den individuella utvecklingsplanen ett ån mot allt vad undervisning är. Den konsekvente läraren har alltid samma upplägg på sina lektioner och anser att det bara finns ett sätt att lära sig. Om ditt barn är en elev som tycker om en genomgång, ett par sidors läsning och en skrivuppgift så kommer han/han att klara sig jättebra med den konsekvente läraren. När du är på samtal med ditt barn kommer den konsekvente läraren att förvänta sig att du ser saker på samma sätt och alla försök till bredare perspektiv emottas med ett hånleende. Den konsekvente läraren är ofta ganska avskydd bland sina kollegor och föremål för skitsnack bakom ryggen men dock ganska omtyckt av chefen då han/hon inte är till besvär.

Den kompande läraren. Vi har självklart också den läraren som drömmer sig tillbaka till den gamla USKen. Att undervisa 18h/v och ha resten som förtroendearbetstid..ja det var tider det. Den kompande läraren kan fungera ganska bra med de flesta elevtyper, så länge läraren har en chef som godkänner komp för allt extraarbete. Om du ahr otur är rektorn på ditt barns skola av en annan åsikt och då gör den kompande läraren ingenting utöver att gå på sina lektioner. Jag hoppas då för din skull att ditt barn har lätt för sig.

Ja, så har vi det där med dataspel som t.ex World of Warcraft som ödelägger liv när det drar fram över Sverige som en farsot. Varför är ni föräldrar så satans flata och sticker huvudet i sanden med kommentarer som "man lär sig ju mycket när man spelar" eller "det är ju viktigt att vara duktig på datorer i dagens samhälle". När ska ni vakna upp och fatta att barnen inte lär sig ett jota av att sitta och spela sex, sju timmar per dag. Har hört så många föräldrar som berättar att deras  barn minsatt inte får spela på helgen förrän de har städat rummet och så låter de stolta över detta faktum. Städat rummet? Det tar dem en timme om de är långsamma och sedan har de hela dagen åt att sitta och campa rare items och slaya namnda monster. Kom igen för fan. Det är ett spel och visst kan det vara kul och avslappnande för den sönderstressade tonåringen att få sitta en stund framför datorn, men var ni inte fattar är att dessa spel är designade för att skapa ett beroende. Det är inte som ett single-player spel som faktiskt har ett slut, utan spelet är designat för att fortsätta generera företaget 100kr i månaden i många många år. Så om du nu har en tonåring som sitter med näsan över spelet och du känner att du inte riktigt har kontroll över hur mycket h*n egentligen spelar vad ska du göra då? Låt mig ge dig ett par enkla, mycket handfasta råd.

1. Låt aldrig någonsin ditt barn ha datorn i sitt eget rum. Det finns _ingen_ anledning i världen till att en tonåring ska ha dator i sitt rum. Detta kommer jag ofta att återkomma till för det är något som jag faktiskt tycker är mycket viktigt.

2. LÄR dig vad ditt barn pysslar med. Om jag fick bestämma skulle det vara kriminellt med föräldrar som inte testat att spela det ungdomarna spelar. Att som förälder sitta och le förvirrat när ungdomarna talar med engelska förkortningar som BRB och ROFLMFAO är inte okej. Det är inte okej att skylla på tidsbrist eller att ditt barn inte vill förklara. Det är DU som är vuxen. Ta ditt ansvar!

3. Det är DIN dator. DU har betalat den vilket innebär att den är DIN. Detta innebär också att det är DU som avgör när datorn ska vara på och vad som ska göras på den. Du kan med fördel använda de inställningar som innebär att barnet inte kan använda datorn annat än vissa tider. Funkar inte detta rekommenderar jag att du helt sonika tar sladden. Kom ihåg att det är DU som bestämmer.

Bilden tagen från Wikipedia

Just nu är min Facebook fullständigt nedlusad med kommentarer om "stackars" Juholt. Ordet "vuxenmobbing" används flitigt och det som verkar uppröra folk mest är att folk jublade när han skulle avgå. Ja du, stackars lilla Håkan Juholt. Jag tycker verkligen synd om honom. Han som bara har råkat fastna med sin stora bakdel i klaveret, helt oförmögen att ta sig loss, varken på egen hand eller med hela partiet som lyftkran. Hela partiet förresten..Det är ju tveksamt om man ens kan skriva så om Sossarna nuförtiden. Jag kan riktigt se framför mig hur min mormor roterar i sin grav. Hela Skogskyrkogården riskerar jordbävning av takten på hennes rotationer.
Min mormor var en riktig råsosse. Hon var ordförande i Sossekvinnorna och mina ljusaste stunder hade jag på julgransplundringarna med dem. Nja, inte de ljusaste kanske, men det lät i alla fall vackert och roligt hade jag ju.

Min mormor i alla fall..hon skulle inte kalla detta vuxenmobbing. Hon skulle snarare kalla det Juholt sysslat med för landsförräderi. (Hon var ju ganska dramatisk min mormor). Att han lät alla sossar i Sverige tro att nu skulle det äntligen bli en förändring, nu skulle sossarna äntligen tillbaka till den position de hör hemma, det är banne mig på gränsen till kriminellt. Att sossarna fick känna hopp ett tag, känna lite förhoppning inför framtiden, att högervindarna som blåser i världen inte alls skulle få sitt grepp i Sverige det ska han straffas för Juholt. Han hade inte kunnat tjäna högerfalangen mer om han så varit anställd som Reinfeldts personlige assistent. Så, stackars Håkan Juholt.. Må du blåsa bort i högervindarna som Dorothy så vi snabbt kan glömma och gå vidare.