Jag tycker egentligen att det är fånigt att sitta och se saker som Melodifestivalen och sedan kommentera, men vad i helvete gör Björn Ranelid!? Förstår att han har fått någon form av psykos som fått honom att bli fullständigt mediakåt, men är inte detta lite över gränsen ändå? Vidare undrar jag varför han är fullständigt orange i ansiktet?

När jag var femton år kom "Bodyguard". Jag var precis den åldern att jag tyckte hela filmen var så sjukt romantisk och för mig blev "I will always love you" en symbol för allt vad kärlekslåtar heter. Än idag kan jag känna kärlekspirr i magen när jag hör den.. Whitney Houston var givetvis en av idolerna och när hon kom till Globen var jag först i kön för att köpa biljetter. MEN..sen gick det utför för henne, med droger och skandaler och mitt intresse svalnade också i takt med hennes missbruk. Nu är hon död och visst är det sorgligt, men jag kan likt förbaskat inte förstå medias stora intresse. Ord som katastrof används och att direktsända hennes begravning?! Jisses, jag sörjde henne för tio år sedan när hon valde att knarka bort sin talang, men att hon är död är väl för tusan ingen katastrof? En katastrof är när tusentals människor svälter ihjäl i Afrika, inte när en patetisk människa tar ett piller för mycket. Det är tragiskt absolut, inte minst för hennes barn, men vi kan väl kanske ändå ha lite perspektiv på saken?

Att direktsända hennes begravning känns heller inte relevant. Jag är inte emot direktsända event i princip..Talar vi Anna Lindh eller Olof Palme så okej, men Whitney Houston?! Undrar vad som direktsänds imorgon..Jag föreslår (eller kanske förespår) Viktorias förlossning.

Helvetes skit vadtrött jag är på alla föräldrar som ska förverkliga sig själva och ha egentid. Ingenting
ska förändras bara för att barnen kom.. ”Jag är fortfarande jag” osv. Sicket jäkla skitsnack!

Från den första stunden jag kände min förstfödda sparka i magen så förändrades mitt liv. Jag kanske bara var 20 år ung, men för mig blev sig livet aldrig likt igen. Det går inte en sekund av en dag då mina barn inte är det absolut viktigaste för mig, inte en minut av en vecka då mina barns behov inte kommer först. Innebär då det
att man bara sitter och håller barnen i handen och inte hinner med sig själv alls? Nä, oftast inte. Oftast hinner jag både med mig själv och alla barnen. De allra flesta dagar har jag till och med relativt välrakade ben. De allra flesta´dagar hinner jag både gå ut med hunden och ta hand om disken, men visst finns det vissa dagar då jag inte hinner med mig själv alls. Om dottern är deppig för att hon inte blev uttagen till det läger hon ville, eller sonen är knäckt för att bästisen hellre ville leka med någon annan, ja då är jag bara mamma. Då skiter jag i att träna den dagen, eller att dricka rödvin med vännerna och diskutera världsfreden. Jag åker inte på flotta solsemestrar på sommaren, jag har aldrig varit i Thailand (och kommer aldrig åka..) Jag hinner inte skriva den bok jag skulle vilja, eller förbättra min usla ryska. Det är väl helt enkelt så att när jag valde att behålla fröet i min mage, så valde jag att prioritera någon annan framför mig. Någon annan blev viktigare och har fortsatt vara viktigare i 14 år och också fått sällskap av två till viktiga, två till som tar plats. Min fråga till er föräldrar som förverkligar er själva.. Varför skaffar ni barn? Är det en snygg accessoar till karriären eller hade ni bara inte tid att göra abort?

Då är det dags igen. Dags att planera den där jäkla sommaren. Inte bara ska man anpassa sig till vad chefen vill (läs: kräver) utan man ska också tillfredsställa sin familj. Har man dessutom en spretig familj med flera olika önskemål så är det baske mig inte enkelt. I vår familj finns det i år stor brist på en enda sak. En enda, men ack så viktig sak. Pengar. Alltså gäller det att planera en extremt rolig sommar, utan kostnad. Jag skulle lika gärna kunna skapa världsfred.

Maken ska på fotbollsutflykter med sitt lag. I alla fall tre olika resor blir det för honom och hans inställning till det hela är att det inte kommer att bli så dyrt. Nädå. Hotellrum i Göteborg under Gothia cup är ju nästan gratis. Men sak samma. Klart maken ska på cup. Jag är så glad att jag har honom och att han har ett sunt intresse som fotboll. Hans hobby kunde ju faktiskt vara andra kvinnor eller sprit och inte sjutton hade det varit billigare. Nja, kanske förresten, beroende på kvinnan. Men strunt i det. Sen har vi då den gamla mamman som också behöver rastas. Hon har inte särskilt höga krav dock. Det ska vara billigt eftersom hon är sjukpensionär, det ska vara mycket god mat, gärna shopping och det ska vara handikappanpassat. Jamen visst, valet står mellan en Ålandskryssning och en middag på lokalpuben.

Sen har vi då sjuåringen som absolut vill göra något som handlar om Lego och Star wars. Urk, kan inte tänka mig något mindre attraktivt. Vidare är hans krav att det inte ska kräva simkunskap(herregud, lär dig simma unge!!!) Tonåringen säger att allt låter kul, men jag vet ju att när vi väl står där så kan humöret växla från en sekund till en annan.. Sen har vi en ettåring som helst saknar önskemål, annat än såklart att det inte inbegriper någon längre resa där man måste vara stilla, eller att det inte ges stort utrymme till demolering av omgivning.

Känns väl klockrent gott folk. Tror kanske jag stannar hemma i sommar och hyr en film. Eller nja, fyra filmer, för vi lär ju aldrig kunna samsas.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar/semester/familj

Gör mig en tjänst, kommentera eller ge pluspoäng på mitt http://bloggtips.se/blogg/en-trebarnsmamma-funderar-paa-livet_ph">bloggtips om bloggar som handlar om allt möjligt

Varje förälders mardröm är väl att barnen inte ska vilja gå till skolan. Anledningarna kan vara många och alla är de egentligen lika sorgliga. Som förälder oroar man sig alltid och kan ofta känna sig handfallen i dessa situationer och får man inte ett bra stöd från skolan så är läget ganska tufft.

Så varför vill ditt barn inte gå i skolan och vad kan du göra åt det? Vad kan du begära från skolan?

Det är oerhört viktigt att reagera snabbt när barnet inte vill gå till skolan. Du ska som förälder vara noga med att aldrig sjukanmäla ditt barn om h*n inte är sjuk. Genom att sjukanmäla ditt barn godkänner du också frånvaron och signalerar att det är okej att utebli från saker bara för att man inte vill/har lust. Försök om möjligt att se mönster i ditt barns ovilja att gå till skolan. Är det kanske så att h*n alltid vill vara hemma på torsdagar? Kan det vara så att det är en viss lektion som ligger just denna dag? Många hemmasittare har börjat stanna hemma de dagar de har skolgymnastik - viktigt observandum.

Om du inte kan se något mönster alls och känner dig osäker skulle jag råda dig att ta kontakt med skolan. Här är det viktigt att hitta en person du som förälder kan känna förtroende för. Om ditt barns handledare/mentor/klasslärare inte känns rätt skulle jag föreslå att du direkt kontaktar rektor på skolan och ser om ni tillsammans kan hitta en sådan person. Var noga med att inte låta skolan nonchalera problemet - en skola handskas med hundratals elever men du har bara ett barn (ja, eller kanske fler, men du förstår min poäng). DU är den som kan ditt barn bäst och din magkänsla måste respekteras.

Om du tillsammans med skolan kan utesluta problem med kamrater (mobbing eller annan form av trakasserier) bör ni börja titta mer direkt på ditt barn. Kan det t.ex handla om för höga krav på sig själv? Många tonåringar idag lever under hård press och de krav de ställer på sig själva är i många fall orimligt höga. Var inte rädd för att be om professionell hjälp. Har din skola en kurator? Utnyttja henne/honom. Men än en gång, känner du inte förtroende så gå vidare, be om att få en BUP-kontakt. Du måste omge dig av människor som vet vad de pysslar med.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/skolv%E4gran" rel="tag">skolvägran</a>, <a href="http://bloggar.se/om/hemmasittare" rel="tag">hemmasittare</a>

"Man kan se hurdan kvinnan är på hur ren hennes spis är".

Jo, så är det absolut. I så fall är jag just nu en helt värdelös kvinna. Jag stekte pannkakor tillsammans med en minst sagt vild sjuåring igår och sket fullständigt i att städa köket efteråt. Jag var nöjd nog med att jag lyckades få igång en diskmaskin.. Efter maten körde jag vild tenniskinnect mot samma sjuåring (jag vann!!!) - alltså en helt perfekt kväll. Men så är det ändå något inne i mig som gnager när jag vet att spisen är smutsig. Jag är helt övertygad om att min man idag inte en enda gång tänker på spisens smuts, eller på spisen överhuvudtaget. Så är det alltså min kvinnliga gen som får mig att tänka på spisen? Eller är jag lärd att kännna mig ansvarig för hemmet?

Jag ser mig själv som en mycket demokratisk person som tycker att jämställdhet mellan könen är en självklarhet utan att för dens skull vara naiv nog att tro att män och kvinnor är likadana, men när det gäller städningen i vårt hem finns ingen jämställdhet någonstans. Jag gör i stort sett allting och min man lever ett bekvämt liv. Detta innebär inte att han inte gör något. Om jag är sugen på cola light vid elva så åker han snällt och handlar.. Det innebär bara att han inte självmant gör någonting i hemmet. Vid en tillsägelse dammsuger han självklart och i ärlighetens namn ska sägas att han gör det betydligt bättre och mer noga än jag, men han skulle inte själv upptäcka att dammråttorna hotar vår existens eller att handfatet i badrummet är en sanitär olägenhet. När vi träffades trodde han på riktigt att ett par smutsiga kalsonger flyttade sig av sig själva från golvet till garderoben..sjävklart via tvättmaskinen. Så vems fel är då detta? Hans? Nä du, jag skyller detta på hans ömma moder som i åratal curlat honom att tro detta. Hans säng har bäddat sig själv och ingenstans har han tvingats ta ansvar för hemmet. Vid de sällsynta tillfällen att hon inte själv var hemma och servade hade hon givetvis instruerat hans syster om middagsmat och disk.
Nu inser jag att det är försent för min man. Han kommer aldrig bli en riktig vuxen när det gäller detta, men fan om jag tänker låta mina söner bli likadana. Nä nä! I mitt hem ska alla hjälpa till. Ska man äta middag måste man också duka och hjälpa till med disk. Oavsett om man är dotter eller son. Så min utmaning till er mammor. Sluta curla era söner och se för fan till att uppfostra män, inte gigantiska bäbisar!!

Läs även andra bloggares åsikter om män, städning, söner, jämställdhet

Jag har varit magsjuk. När jag säger magsjuk vill jag verligen poängtera att jag menar sjuk på riktigt. Alltså en riktig manflu. Vi pratar liggande på badrumsgolvet utan vilja att fortsätta leva.. Vi pratar smärta i magen och användning av ca 11 toarullar i timmen. Ja jisses vad sjuk jag varit. Som ett brev på posten blev såklart resten av familjen också sjuk. En efter en föll de, trots alla vitpepparkorn de tvingat i sig..

Det hela fick mig att än en gång fundera över respekt, eller snarare bristande respekt. Maginfluense smittar 48 timmar efter senaste toabesöket. Det är så länge viruset kan leva utanför kroppen. Men likt förbaskat går folk till jobben och skickar barnen till skola och dagis redan dagen efter. Ibland kan eleven tom stå riktigt nära och berätta om den jobbiga natten med kräkande.. eller hur han/hon fått stanna på väg till skolan oc kräkas. När man ringer hem till föräldrarna får man till svar att "jamen vill ju inte att Bosse ska missa skolan". Nämen för fan människa!! För det första snurrar inte världen kring dig och ditt barn och för det andra missar nog inte Bosse mer än han brukar för att han ändå inte gör det han ska i skolan!

Hur kommer det sig att vi har så lite respekt för varandra att vi inte kan minimera smittorisken genom att stanna hemma de 48 timmar som vi smittar?!

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/maginfluensa+respekt" rel="tag">maginfluensa respekt</a>